Jag SKA ta mig härifrån.

Jag SKA lyckas.

Jag SKA bli någon.

Detta med gymnasium och den svenska standarden håller på att tär på mig riktigt hårt, varför "måste" jag gå i skolan och sitta bakom ett skrivbord från 08-17 varje vardag? Varför kan jag inte göra någonting annat än att gå in i hamsterhjulet? Varför kollar folk snett på sådant folk? Sådana visionärer, sådana hjältar...
Så fort jag får chansen så drar jag långt bort riktigt långt bort, vem säger att livet inte kan vara mer ärofylllt och givande i en liten by i afrika eller i favelan i brasilien? Detta med volvo villa vovve är min absoluta mardröm, jag ser på en standard (lagom) som en sorglig varelse som inte var modig nog att följa sina drömmar utan sa det här får duga.

Lite tankar som florerar i min enligt sammhället underpresterande hjärna som inte är någonting värd. Jag kanske inte är intresserad av det dom prövar att lära mig?

Men det tänker dom aldrig på. Dom självgoda svinen...